Saknar dig pappa


Saknar dig så det gör ont.
Saknar ditt skratt, dina skämt, dina kramar...ja, listan kan göras lång.
Men framför allt saknar jag DIG!
Saknar att se dig varje dag, och att ha dig hos mig.

Jennifer frågade ju mig om det inte gick att önska dig tillbaka, för då skulle hon önska sig det i julklapp...

Jag hoppas du finns där uppe och vakar över mig, för tro det, jag behöver det så ofattbart mycket.
Jag känner mig så ensam och virrig.
Känner mig "lost"...

Jag älskar dig Pappa....kom tillbaka!

Juni 2009

...och smärtan består...

Det är så ofta nu att jag tänker på din sista tid, och det samtalet som förändrade mitt liv.

Jag minns orden som gjorde att jag tappade all kraft och bara vek benen under mig.


Jag tänker på alla OM, som faktiskt kunde ha räddat ditt liv.


Tänker på att jag inte fick vara med dig när du inte orkade mer,  att jag inte fick hålla din hand.

Synen av när dörren öppnas till det rum där du ligger...skenet från det levande ljuset mot din kind som fortfarande är varm. Ett vitt lakan är lagt på dig och du ser fridfull ut....fast du för inte så länge sen kämpade för ditt liv.
Jag ville inte släppa din hand och lämna dig ensam i det lilla kala rummet, men jag var tvungen att låta dig fara iväg....fara iväg till ditt nya hem, långt ifrån oss....alldeles för långt bort för att få kramarna som jag brukade få dagligen...

Jag kommer aldrig att glömma den dagen, framför allt inte hur din död kunde ha förhindrats. 
Men du kommer inte tillbaka, och jag får leva resten av mitt liv utan min älskade pappa.
Dina barnbarn får aldrig chansen att lära känna sin morfar/farfar, även fast Jennifer minns dig så väl. Hon har gjort en egen sång till dig, "en sång direkt från hjärtat" kallar hon den....

Idag sa Jennifer då vi var ute och gick; "jag såg moffarn flög förbi där uppe mamma". Hann du inte se han?
Jag svarade i min tur att jag missade det....
Då svarade hon;" det gör inget, man kan prata med honom om du ropar högt nog".... 
Min älskade lilla prinsessa. Jag är så glad att hon minns dig pappa, och kommer göra allt för att hon inte ska glömma.

I år skulle du fyllt 60 år och jag kommer att fira den, i ett glatt minne.
Det vet jag att du skulle ha velat.

Jag älskar dig, min älskade och underbara pappa.


 


Varför???


...när en man kommer in på sjukstugan (alltså akut, då han inte har någon tid bokad), ber om att få träffa en läkare, blir nekad för att han just inte har bokat tid på telefon, och det enda svar han får är att sköterskan har telefontid, men du kan ju sitta ner och vänta tills hon är klar... Och telefontid har hon i 1½ timme!!!

Denne man sätter sig för att vänta, men då han är så dålig bestämmer han sig för att fara hem igen.
Hade man tagit hand om honom direkt, hade han levt idag, men då han inte fick en tid förrens två dagar efter så var det för sent.

Denne mannen var min älskade pappa.... och han var ner akut då ingen värktablett hjälpte och han var helt slut. (detta var en måndag) på tisdagen ringer han ner, men det finns ingen läkartid. Hade det funnits en notis om att pappa var ner akut på måndagen hade man kanske funderat och förstått att det är nog allvarligt.

När jag pratar med pappa på telefonen på tisdagen så mår han ännu sämre och mår dessutom illa.

På onsdagen får han en tid på eftermiddagen, vid tre tiden.

Pappa tar sig in själv med bil. En kvinna som sett honom på sjukstugan säger att han låg ner på stolarna...
Han får fara ambulans till Lycksele, där han avlider 20,20.

VARFÖR???? Hur kan man inte hjälpa en man som kommer in och ber om att få träffa läkaren?? Hur kan man??
Det måste väl gå att be sköterskan ta några prover i alla fall, då hade man ju sett att han var jätte sjuk. Men nej, man säger åt honom att gå hem och boka en tid på telefon.... FAN!!  Det här är liv vi pratar om, varför tar man inte det på allvar??
Dom kunde även bett honom gå in på distriktet, men nej, dom låter honom sitta där utanför ett rum på en stol. Tills han inte orkar och far hem... Ett beslut som tog hans liv...

Min far avled av ett blödande magsår.

Saknar dig pappa...

Saknar dig min älskade pappa...



... och saknaden gör ont... =(




I ett år har du varit en ängel...

 

...men du är för alltid min älskade pappa!



Tårarna rinner...tänker på denna dagen för ett år sedan.
Just vid denna tiden var jag världens lyckligaste!!
Hade ju fått lilla Tilda cirka 2 månader innan, och både hon och Jennifer var friska.
Alla runt omkring mig var friska och jag hade sååå mycket att se fram emot.

Men all den gnistan släcktes efter 20,20 denna dag för exakt ett år sedan.
Då du flög upp till änglarna och lämnade oss i sån enorm saknad.
Jag saknar dig mer än jag kan förklara...
Känner mig så  ensam, vill bara att du kliver in genom dörren som du gjorde nästan dagligen...

Saknaden och smärtan tar så mycket energi av mig ibland, och idag och igår är nog de jobbigaste på länge.
Tankar och funderingar, som egentligen inte gör någon skillnad nu....

Aldrig trodde jag att jag skulle förlora dig pappa, så här tidigt.



Dagen då det hände...

...den värsta i mitt liv.

Började som vilken dag som helst...var lite stressad i kroppen bara. Så magvärk fick jag stå ut med... Bestämde att jag skulle på
bvc för att väga och mäta lilla Tilda. Jag frågade min vän Kristina om hon hade tid och lust att skjutsa oss ner, och sen en snabbis in på affären. 

Vi var väl på
bvc vid 10-10,30 tiden. Precis nästan då jag var klar, så far strömmen... Skönt tänkte jag, jag hann precis...
Sedan for vi upp på affären och handlade, även fast detvar nästan kolsvart i hela butiken... For hem och tjejerna fick vila lite. 

Vid två tog jag med tjejerna och gick över till svärmor, för Jennifer var lite less vid detta laget... hon ville se på teven...
Strax efter tre kommer gubben till svärmor, då har dom fått sluta pga strömavbrottet. Vi klär på barnen och beger oss hem, väl hemma bestämmer vi oss för att fara och handla... (klockan är nu 15,30 ca)   
Jag brukar aldrig vela över sådant, men jag vankade fram och tillbaka, ska jag följa eller inte? Var det något jag kände på mig?

Jag bestämde mig för att följa, och vi gjorde något så enkelt som att grilla korv då inte strömmen fungerade. Svärmor och hennes gubbe käkade här. Skulle följt med till barnens kusin som fyllde år, men jag hade lite magvärk och kände bara att jag behövde lite tid hemma. 

Under denna tid händer inte så mycket, strömmen är fortfarande borta, och jag tänder ljus i hela huset, för att det inte ska bli kolsvart då solen går ner. Jag sitter i fåtöljen när strömmen kommer tillbaka, och jag slår på teven. KLockan är strax efter sju. Börjar titta på Idol då det börjar och då kommer oxå gubben och Jennifer hem. Gubben bär upp Jennifer i hennes säng då hon somnade i bilen hem. Sen går han ut i garaget en stund.

Vid 20,45 kommer samtalet som förändrade min värld...
Jag håller lilla Tilda i famnen, hon sover. Jag undrar vem det kan vara, och när han presenterar sig så far hjärtat upp i halsgropen. PAPPA!
-"(pappas namn) är det din pappa!?

Sedan förljer en lång förklaring om vad som hänt, men jag vet...vill inte!! Nej, säg det inte!!

-"din far är inte längre i livet..... 

Mina ben vek sig och jag bara stammade fram;
-"nej, det kan inte vara sant, när????

Läkaren förklarar att du gick bort för en halvtimme sedan, exakta tiden fick jag sedan, 20.20.

Jag tog mig upp och sprang ut till garaget till gubben. Hon tog lilla Tilda som faktiskt fortfarande sover vid detta laget, och leder mig in i huset igen. Jag försöker få fram allt, men jag tror inte jag fattat det själv. Jag försöker samla mig själv för att ringa min familj... Men jag vill iväg...vill fara till dig pappa. Ingrid kommer hem till mig, likaså Brittis med sin man.
Ingrid följer med, Brittis och gubben, Tilda och jag.
Då vi kommer dit får vi sätta oss i ett rum och vänta på läkaren.
Han förklarar än en gång vad som hänt...men jag kan inte lyssna, vill till dig pappa. En sjukhus präst kommer och hon följer med os och läkaren ner till det rum där du finns....

Att stå utanför den dörren, går inte att beskriva....hur skulle jag reagera? Jag minns att jag tänkte; hinner jag rädda dig pappa? Väntar du tills jag kom? Varför vet jag inte, man är bara borta... Man kan in fatta att du är borta helt enkelt...
Men sen när dörren öppnades och vi fick gå in....där låg du i ett litet rum, med ett vitt lakan på dig. På ett litet bord bredvid lyser ett ljus... Jag går fram till dig och allt rasar...PAPPA!!!! Jag kramar om dig och mina tårarna vill forsa, men dom börjar ta slut.
Jag tar din hand och vill inte släppa! Jag är här nu pappa, kom tillbaka! Allt blir bra nu!! Du sover ju bara, VAKNA!!

Men du har redan lämnat oss... kvar finns ditt "skal".
Vi sitter länge och bara håller din hand, pratar med prästen, tar lite kort, och det ångrar jag INTE! Dom korten visar hur fridfull du såg ut, det ser ut som om du sover. Är så svårt att lämna dig där ensam... Men till slut måste jag ta mitt farväl. Ta farväl av dig, min älskade pappa, som jag inte fick ta farväl av innan du avled.

Sjukstugan hade försökt att ringa mig då du skulle iväg med ambulansen, detta var vid 15,30!!!! Då jag velade hemma om att fara och handla eller inte.

Jag är så stolt över att vara din dotter, och jag är så tacksam över allt du gjort för mig. Du fanns alltid där, och du var den bästa morfar man kunde önska sig!

Jag saknar dig så mycket, kan fortfarande inte fatta att jag aldrig mer kommer att få krama dig, men visst slås man hela tiden av sanningen, den är bara så smärtsam och tung.

Sista kortet på dig som vi har är taget på din födelsedag, två veckor innan du avled, och du håller i lilla Tilda.  Det kortet är guld värt för mig. Där var du glad och mådde bra! Du höll Tilda så stolt och hela dagen var lyckad!

Jag älskar dig pappa - nu och för alltid



Ps. detta inlägg skrevs igår på min andra blogg! /Ds


Sista gången jag fick höra din röst...

 

...var idag för ett år sedan... 

Jag ringde för att höra hur du mådde, och du var sämre...
 Nu mådde du illa oxå, och inga värktabletter hjälpte.
Ingen läkartid fick du heller denna dag... ;(

Om jag vetat att det var sista gången jag skulle få höra din röst...
Om jag hade vetat hur sjuk du egentligen var, men det tror jag inte ens att du själv visste.
Eller visste du på något sätt pappa?
 

Min pappa




Imorgon hade du blivit 59 år...

Tors 4 sep 22:08




...men den får du fira uppe hos änglarna. ;(

Jag kan inte längre bjuda dig på tårta och middag...och inte heller ge dig en present... men det som gör mest ont är att inte få krama om dig! Kan inte fatta det pappa, KOM TILLBAKA!!!

Att sova är inte att tänka på, det känns jobbigt att lägga sig ner, för jag vet vad som kommer upp i mitt huvud då. Börjar bara tänka på dig, och allt jag kunde ha gjort osv. Något som hjälper är att få ligga bredvid tjejerna... Bara få höra dom andas och titta på dom... Vad gjorde jag utan dom pappa??
Jennifer saknar dig... hon talar ofta om att du var sjuk och for upp till änglarna.

Grattis i förskott Pappa, syns vid graven imorgon!

Jag älskar dig - nu och för alltid

Ingen ändring...

Mån 25 aug 14:17


...på din sten är gjord än... *Suck*  Varför ska det tjorvas? Vill ju bara få det fint...

Saknar dig pappa...jag tänker hela dagarna på vad du skulle gjort nu om du var i livet... Då hade du idag kommit hit snart... Jag hade fått krama dig och du hade busat med barnen. Du hade blivit bjuden på middag.
Då hade du fått besök på torsdag av Björn med familj! Vi hade ätit middag tillsammans och säkert spelat lite kort! ;)   Är det fint väder hade vi säkert tagit en minigolf runda så Björne får fuska lite...hihi.

Men... vi får göra dessa saker utan dig pappa.. och det är jobbigt och jag önskar inget hellre än att få uppleva ditt skratt igen.

Skicka ner en stor dos av det och en kram så jag får sova gott pappa, för jag saknar dig....älskar dig - nu och för alltid

Jobbig start...

Tis 12 aug 09:24



....på morgonen... solen skiner och tjejerna är friska och glada....men du är inte här... =(  Jag kan inte ringa dig och be dig komma över och göra oss sällskap. Jag får aldrig mer se ditt leende eller hålla din hand... aldrig mer kommer jag få krama dig pappa..!!!

Jag saknar dig så mycket!! Jag vill bara vakna ur denna mardröm, kan inte fatta att det är så här. Jag känner mig så ensam... Varför du?? VARFÖR?? Varför var dom tvungen att ta min älskade pappa ifrån mig?? Gråter

Jag älskar dig pappa!


......


Fre 8 aug 08:40



...känner bara sån otrolig ilska...sitter och retar upp mig på sjukan... VARFÖR??
Jag vet att inget kan få dig tillbaka men varför fick du inte hjälp när du var ner??...
Då kanske du varit i liv idag....

Stenen ska i alla fall fixas nu, dom kommer troligen nästa vecka med en förlängd sockel samt blomlist. Senare i September skulle dom komma och fylla i texten så det bryter av mer mot stenen. Hoppas det blir bra... Jag är så ledsen att du inte fått några blommor planterade där, men jag ville inte göra något förrän allt är klart.

Vad jag än gör pappa, så tänker jag på dig. Önskar att du fick se hur mina flickor växer och lär sig nya saker hela tiden. Önskar du var här och fick se hur det ändras i huset. Önskar du var här och fick se dina nya barnbarn som snart tittar ut.... Fast jag tror ändå att du ser, fast uppifrån... 

Varför skulle det bli så här? Du som hittat det perfekta stället, med underbar utsikt. Du hade några år till att arbeta, sen skulle du äntligen få pension, som du verkligen förtjänade. Du skulle få njuta på dagarna, och spendera mycket tid med dina barn och barnbarn.

Jag saknar dig så mycket, har så svårt att förstå att du är borta.


Jag älskar dig Pappa - min hjälte!

När pappa?...

Sön 20 jul 14:58




...När ska allt vända? När ska jag sluta gråta? När ska jag sluta drömma om att rädda sig? När ska jag få bort klumpen i bröstet? När kommer du tillbaka till mig???

NÄR???
Gråter

Stenen är här....

Ons 16 jul 11:35



...men inget var som det skulle...
Har kontaktat begravningsbyrän, men tyvärr har leverantören semester nu, så vi måste vänta och se... =(  Tråkigt...hade ju velat börja plantera lite hos dig, det ser så tomt ut...

Saknar dig så enormt, vill bara vrida tillbaka klockan!! Vill få dig tillbaka, vill bara ha dig här hos mig!!! Gråter

Jag kommer aldrig att bli densamme, men något som aldrig kommer att förändras är hur mycket jag älskar dig.

Du var och förblir min stora hjälte!

Min pappa - min hjälte

Fre 11 jul 14:28


...vet inte vad jag ska skriva pappa, men du vet ju att jag saknar dig mer än ord kan säga. Tänker på dig varje dag, önskar du var här.

Jag hoppas att din sten kommit då vi kommer hem. Då ska jag plantera och göra fint hos dig.

Jag älskar dig pappa - kommer snart hem!

Nu åker jag bort...

Fre 4 jul 07:35



..ett tag pappa, men jag kommer snart hem till dig igen. Fast i mitt hjärta är du med mig överallt.

Jag saknar dig min älskade pappa

Gomorron Pappa!

Tis 24 jun 08:01



...Har sovit så dåligt i natt och ändå gick jag och la mig tidigt... =( Har bara legat och vridit mig de ggr inte Tilda velat snutta dvs...

Ingen sol idag heller, vart tog värmen vägen?

Hoppas stenen kommer snart...vill ju att den ska vara här då Björn kommer upp... Och så vill jag ju kunna plantera blommor hos dig, nu ser det så tomt och ensamt ut... Men det blir fint, snart pappa!

Jag saknar dig...hur ska det någonsin bli bättre än så här? Hur ska jag någonsin förstå meningen med att du var tvungen att lämna denna värld? VARFÖR??
Lilla Jennifer frågade häromdagen varför du var tvungen att fara upp till änglarna, och jag svarade för att änglarna behövde honom...då säger hon, men mamma, vi behöver ju oxå honom... Ja, det gör vi verkligen. Inget är sig likt pappa, känner mig så otroligt ensam väldigt ofta nu... Vill bara att du ska kliva in genom dörren med ditt leende och bara lysa upp min dag.

Snart far vi ner till mamma och syskonen. Ska bli så skönt att få träffa alla. Ska ta barnen till skansen och kanske Junibacken. Planerar inte alltför mycket, utan tar dagarna som det kommer. Vi har ju massor med tid så...

Pappa, vindpusten jag kände igår som lätt rörde min hand... var det du?? I så fall så fortsätt med det...
Jag älskar dig!

Om

Min profilbild

Bea

RSS 2.0