Juni 2009
...och smärtan består...
Det är så ofta nu att jag tänker på din sista tid, och det samtalet som förändrade mitt liv.
Jag minns orden som gjorde att jag tappade all kraft och bara vek benen under mig.
Jag tänker på alla OM, som faktiskt kunde ha räddat ditt liv.
Tänker på att jag inte fick vara med dig när du inte orkade mer, att jag inte fick hålla din hand.
Synen av när dörren öppnas till det rum där du ligger...skenet från det levande ljuset mot din kind som fortfarande är varm. Ett vitt lakan är lagt på dig och du ser fridfull ut....fast du för inte så länge sen kämpade för ditt liv.
Jag ville inte släppa din hand och lämna dig ensam i det lilla kala rummet, men jag var tvungen att låta dig fara iväg....fara iväg till ditt nya hem, långt ifrån oss....alldeles för långt bort för att få kramarna som jag brukade få dagligen...
Jag kommer aldrig att glömma den dagen, framför allt inte hur din död kunde ha förhindrats.
Men du kommer inte tillbaka, och jag får leva resten av mitt liv utan min älskade pappa.
Dina barnbarn får aldrig chansen att lära känna sin morfar/farfar, även fast Jennifer minns dig så väl. Hon har gjort en egen sång till dig, "en sång direkt från hjärtat" kallar hon den....
Idag sa Jennifer då vi var ute och gick; "jag såg moffarn flög förbi där uppe mamma". Hann du inte se han?
Jag svarade i min tur att jag missade det....
Då svarade hon;" det gör inget, man kan prata med honom om du ropar högt nog"....
Min älskade lilla prinsessa. Jag är så glad att hon minns dig pappa, och kommer göra allt för att hon inte ska glömma.
I år skulle du fyllt 60 år och jag kommer att fira den, i ett glatt minne.
Det vet jag att du skulle ha velat.
Jag älskar dig, min älskade och underbara pappa.
