...och inte vem som helst, utan min älskade pappa.
Vad jag funderat och planerat denna dagen...tills den inte ens blir av.
Istället blir det nog bara jag och tjejerna, systerYster och Benjamin som ska fira hans dag.
För två år sedan var det just vi som åt tillsammans.
 Pappa kom hit och åt mat och tårta och fick present.
Minns det som igår....
 Det var då de sista korten på han togs, när han håller lilla Tilda, då 1½ månad.
En riktigt stolt morfar, och pigg och glad.

Å om jag fick höra ditt skratt igen pappa, om jag fick krama dig...

Jag saknar min pappa så fruktansvärt mycket.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Går inte en dag utan att det vrider sig i magen, och tårarna faller. Han var ju nästan till mig varje dag, så ensamheten är jobbig.

En dag i veckan kom en farbror in på Wiks och vi började prata.
Det hela slutade med att han fick veta att jag var Brians dotter,
och det var han som nu bor i huset där pappa bodde...
Han hade även träffat pappa den dagen han avled, nere på sjukstugan.
Pappa hade inte pratat något utan lagt sig på två stolar..... VARFÖR???!!!
Det hade varit så enkelt att rädda pappa, varför??!!
Det är så orättvist, och jag kommer aldrig förlåta....aldrig...