För en tid sedan var vi tvungen att låta Ronja, våran blandrastik, att somna in och göra min pappa sällskap uppe hos änglarna. Jag tänker på henne väldigt väldigt ofta, och saknar henne så mycket. Varje gång jag går förbi fönstret ut mot hennes hundgård så spanar jag efter henne...men den ekar tom, och jag får aldrig se hennes chokladbruna ögon igen, tittandes på en sådär som bara hundar kan... heller ingen som kommer när man sitter i soffan och buffar till handen och vill bli kliad... eller som lägger upp huvudet på kanten av sängen och ser ut att säga; "kom upp nu då, jag är sällskapssjuk"!

Saknar dig Ronja!!






Världens finaste vovve, Ronja!
Blev nästan 6 år gammal.