...men du är för alltid min älskade pappa!



Tårarna rinner...tänker på denna dagen för ett år sedan.
Just vid denna tiden var jag världens lyckligaste!!
Hade ju fått lilla Tilda cirka 2 månader innan, och både hon och Jennifer var friska.
Alla runt omkring mig var friska och jag hade sååå mycket att se fram emot.

Men all den gnistan släcktes efter 20,20 denna dag för exakt ett år sedan.
Då du flög upp till änglarna och lämnade oss i sån enorm saknad.
Jag saknar dig mer än jag kan förklara...
Känner mig så  ensam, vill bara att du kliver in genom dörren som du gjorde nästan dagligen...

Saknaden och smärtan tar så mycket energi av mig ibland, och idag och igår är nog de jobbigaste på länge.
Tankar och funderingar, som egentligen inte gör någon skillnad nu....

Aldrig trodde jag att jag skulle förlora dig pappa, så här tidigt.



Dagen då det hände...

...den värsta i mitt liv.

Började som vilken dag som helst...var lite stressad i kroppen bara. Så magvärk fick jag stå ut med... Bestämde att jag skulle på bvc för att väga och mäta lilla Tilda. Jag frågade min vän Kristina om hon hade tid och lust att skjutsa oss ner, och sen en snabbis in på affären. 

Vi var väl på bvc vid 10-10,30 tiden. Precis nästan då jag var klar, så far strömmen... Skönt tänkte jag, jag hann precis...
Sedan for vi upp på affären och handlade, även fast detvar nästan kolsvart i hela butiken... For hem och tjejerna fick vila lite. 

Vid två tog jag med tjejerna och gick över till svärmor, för Jennifer var lite less vid detta laget... hon ville se på teven...
Strax efter tre kommer gubben till svärmor, då har dom fått sluta pga strömavbrottet. Vi klär på barnen och beger oss hem, väl hemma bestämmer vi oss för att fara och handla... (klockan är nu 15,30 ca)   
Jag brukar aldrig vela över sådant, men jag vankade fram och tillbaka, ska jag följa eller inte? Var det något jag kände på mig?

Jag bestämde mig för att följa, och vi gjorde något så enkelt som att grilla korv då inte strömmen fungerade. Svärmor och hennes gubbe käkade här. Skulle följt med till barnens kusin som fyllde år, men jag hade lite magvärk och kände bara att jag behövde lite tid hemma. 

Under denna tid händer inte så mycket, strömmen är fortfarande borta, och jag tänder ljus i hela huset, för att det inte ska bli kolsvart då solen går ner. Jag sitter i fåtöljen när strömmen kommer tillbaka, och jag slår på teven. KLockan är strax efter sju. Börjar titta på Idol då det börjar och då kommer oxå gubben och Jennifer hem. Gubben bär upp Jennifer i hennes säng då hon somnade i bilen hem. Sen går han ut i garaget en stund.

Vid 20,45 kommer samtalet som förändrade min värld...
Jag håller lilla Tilda i famnen, hon sover. Jag undrar vem det kan vara, och när han presenterar sig så far hjärtat upp i halsgropen. PAPPA!
-"(pappas namn) är det din pappa!?

Sedan förljer en lång förklaring om vad som hänt, men jag vet...vill inte!! Nej, säg det inte!!

-"din far är inte längre i livet..... 

Mina ben vek sig och jag bara stammade fram;
-"nej, det kan inte vara sant, när????

Läkaren förklarar att du gick bort för en halvtimme sedan, exakta tiden fick jag sedan, 20.20.

Jag tog mig upp och sprang ut till garaget till gubben. Hon tog lilla Tilda som faktiskt fortfarande sover vid detta laget, och leder mig in i huset igen. Jag försöker få fram allt, men jag tror inte jag fattat det själv. Jag försöker samla mig själv för att ringa min familj... Men jag vill iväg...vill fara till dig pappa. Ingrid kommer hem till mig, likaså Brittis med sin man.
Ingrid följer med, Brittis och gubben, Tilda och jag.
Då vi kommer dit får vi sätta oss i ett rum och vänta på läkaren.
Han förklarar än en gång vad som hänt...men jag kan inte lyssna, vill till dig pappa. En sjukhus präst kommer och hon följer med os och läkaren ner till det rum där du finns....

Att stå utanför den dörren, går inte att beskriva....hur skulle jag reagera? Jag minns att jag tänkte; hinner jag rädda dig pappa? Väntar du tills jag kom? Varför vet jag inte, man är bara borta... Man kan in fatta att du är borta helt enkelt...
Men sen när dörren öppnades och vi fick gå in....där låg du i ett litet rum, med ett vitt lakan på dig. På ett litet bord bredvid lyser ett ljus... Jag går fram till dig och allt rasar...PAPPA!!!! Jag kramar om dig och mina tårarna vill forsa, men dom börjar ta slut.
Jag tar din hand och vill inte släppa! Jag är här nu pappa, kom tillbaka! Allt blir bra nu!! Du sover ju bara, VAKNA!!

Men du har redan lämnat oss... kvar finns ditt "skal".
Vi sitter länge och bara håller din hand, pratar med prästen, tar lite kort, och det ångrar jag INTE! Dom korten visar hur fridfull du såg ut, det ser ut som om du sover. Är så svårt att lämna dig där ensam... Men till slut måste jag ta mitt farväl. Ta farväl av dig, min älskade pappa, som jag inte fick ta farväl av innan du avled.

Sjukstugan hade försökt att ringa mig då du skulle iväg med ambulansen, detta var vid 15,30!!!! Då jag velade hemma om att fara och handla eller inte.

Jag är så stolt över att vara din dotter, och jag är så tacksam över allt du gjort för mig. Du fanns alltid där, och du var den bästa morfar man kunde önska sig!

Jag saknar dig så mycket, kan fortfarande inte fatta att jag aldrig mer kommer att få krama dig, men visst slås man hela tiden av sanningen, den är bara så smärtsam och tung.

Sista kortet på dig som vi har är taget på din födelsedag, två veckor innan du avled, och du håller i lilla Tilda.  Det kortet är guld värt för mig. Där var du glad och mådde bra! Du höll Tilda så stolt och hela dagen var lyckad!

Jag älskar dig pappa - nu och för alltid